Skratt
Nu börjar det sjunka ner att jag kommer inte behöva göra fler dyslexi/dyskalxekli undersökningar. Det är över och det är så jävla skönt! Dessväre så måste jag leva med problemet resten av mit liv.
I eftermiddags så fick vi svaren av utredningen av min dyskalekli utredning, inte speciellt trevligt.
Jag tror jag har varit på fyra eller fem utredningar nu och jag vet vad jag ska få för svar, så jag gör mig förbered inför varje gång. Det är lite som att ta ett andetag och seda få flera käftsmällar och först efter en stund inse hur ont det gör. Logopederna måste tro att jag inte tar det seriöst eftersom jag skrattar när jag får resultaten.
Det är det enda sättet att ta informationen på ett någorlunda harmlöst sätt.
För det gör ont att höra hur jävla dålig man är. Att få höra att vissa resultat är inte "katastrof" men nästan, att få höra hur långt under det "normala" man ligger.
Att få höra att jag inte kommer kunna komma längre på vissa saker, att jag har en gräns som begränsar mig att komma lika långt som andra.
Men det är bara att ta åt sig informationen, bita ihop och gå till skolan nästa dag och fortsätta. Jag försöker hårt att inte tänka på hur jävla dum jag måste vara enligt vissa. Men jag intalar mig att jag ska klara av det, trots att alla resultat säger tvärtom.
