dancinginthedark

För bara någon minut sedan så kollade jag igenom min garaderob. Hittade en jens kjol jag köpte när jag kanske var tretton/fjorton åt. Då sat kjolen perfekt, nu fick jag på mig den men det var defenetift för liten.

 Anledningen till att den sat bra då var på grund av att jag hade en ätstörning. När jag var tolv bestämde jag mig för att börja äta nyttigare, efter någon måndag var jag fast.
 Efter ett halv år hade jag gåt ner ganska mycket i vikt. Efter ett år hade jag gåt över gränsen och utvecklat en ätstörning.

Jag hade egna tankar kring vad häslosamt var, tränade nästan varje dag och kontrollerade ALLT jag åt.
Ofast åt jag inte i huvudtaget, varje morgon när jag tittade mig mig själv hatade jag det jag såg. Precis som alla andra med ätstöriningar så dålde jag det väl.

 Alla trode jag både bra, förutom mina föräldrar.
Nu i efterhand vet att jag att dom var oroliga för mig, då hatade jag varje sekund hemma. För att det fanns någon som tvingade mig äta. någon som ifrågasate det jag gjorde.

Det var först när jag började gymmnasiet som det började bli bättre, men även då sat det kvar. Kontrolen över vad jag åt sat verkligen kvar. Även om jag inbilade mig själv att jag måde bra och det var över, så var det inte det.
Det var nu när jag testade kjolen som jag insåg att jag faktiskt är frisk ifrån ätstöringen. För ett par månader sedan så hade jag tänkt ut en plan över hur jag skulle gå ner i vikt för att passa i kjolen.
Idag tänkte jag "fuck that!" Jag har en vältränad skit snygg rumpa som är för snygg för kjolen. Det är kjolen som inte passar mig, ínte jag som inte passar kjolen.

Jag var betydligt smalare för några år sedan men vad spelar det för roll när jag måde skit. Idag är jag kurvigare och mycket mer vältränad! Och jag trivs med mig själv!
Så till alla tjejer som är där jag var då. Prata med någon, det är inte värt att må så dåligt.
Det finns så mycket annat att lägga enegi på!